Mikael Ljungberg (13 juni 1970 – 17 november 2004) var en svensk brottare från Göteborg. Han tävlade för Örgrytes IS brottningssektion. Ljungberg var en av de mest framgångsrika svenska brottare någonsin. Han vann guldmedaljer i VM i 1993 och 1995, EM-guldmedaljer 1995 och 1999 och en olympisk guldmedalj 2000.
Sommaren 2004 avslöjade den fullständiga boken för olympiska 2004 års upplaga felaktigt Mikael Ljungberg 1994 för att använda ett förbjudet prestationsförstärkande läkemedel. Detta korrigeras i 2008 års utgåva av samma bok.
Den 17 november 2004 begick han självmord genom att hänga sig själv p.g.a depression på psykiatriska avdelningen på Sahlgrenska sjukhuset.
Strax innan hans död blev han utnämnd till chef för sportavdelningen på Svenska Brottningsförbundet, ett arbete som han skulle ha gått in i den 1 januari 2005. Han hade varit kommentator i en del sportsammanhang och bland annat gjort en bejublad insats för Sveriges Television som expertkommentator vid OS i Aten.
Brottaren Ida-Theres Karlsson hade gjort ett kritiskt uttalande angående Mikael Ljungberg i Expressen. I uttalandet som rörde hans kommande yrkeskarriär antydde hon att svenska brottare saknade förtroende för Mikael Ljungberg och hon betvivlade att han ens kände till namnen på de kvinnliga brottarna. Hon har senare ångrat detta uttalande.
Ljungbergs mående åkte berg- och dalbana under de sista åren av hans liv, mycket till följd av hans mors hastiga bortgång i en hjärnblödning endast 57 år gammal. Strax därpå genomgick Ljungberg en uppslitande skilsmässa och allt detta sammantaget skapade de depressioner som så småningom kom att ta hans liv.
Saker och ting hade dock börjat se ljusare ut för Mikael Ljungberg. Inte bara den tjänst som väntade honom gav en strimma av ljus utan även det faktum att han träffat en ny kvinna som han förlovade sig med. Det visade sig dock att kritiken som uppkommit angående hans nya yrkesroll tagit honom mycket hårt. Han ville inte ha jobbet som sportchef längre. Anledningen till det är som han uttrycker det ”allt skitsnack, alla intrigerna och knivhuggen i ryggen”. Svenska brottningsförbundets ordförande Tony Stigsson, ansvarig för Sportredaktionen ber honom tänka över saken över natten och dagen efter får Mikael veta att Sara Eriksson, Sveriges då största dambrottare stöder hans utnämning till sportchef till 100%. Mikael hade blivit glad över beskedet men inte tillräckligt glad.
När Katarina Gustafsson som han nyligen förlovat sig med kommer hem till den gemensamma bostaden känner hon inte igen Mikael. Han talar osammanhängande och dämpat och vänder sig till henne och säger att hans liv är slut.”Nej, det är nu det börjar!” försöker Katarina uppmuntrande säga men ingenting hjälper. En annan dag när hon kommer hem har han hängt ett rep i taket för att ta sitt liv. Hon lyckas övertala honom att åka till Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska avdelning för att få hjälp mot sin depression. Där hängde han sig senare i ett lakan. Mycket tragiskt och en stor förlust, för Katarina, för hans familj och för svenska folket. En stor idrottsman med en stor känslighet kanske kan hjälpa människorna förstå att människans psyke måste hanteras varsamt.
