De första åren arbetade jag inte mer än kvällstid inom stiftelsen men nu blir det nästan heltid. Vi har flera medarbetare, speciellt för att hålla högsta kvalitet på utbildningen. Stiftelsen utbildar A-terapeuter och Motivatörer inom alkohol-/drogområdet. Även personer som vill ha en professionell utbildning eller komplettera sin tidigare utbildning för arbete med andra missbruks- eller ångestproblem går gärna dessa utbildningar, t ex har vi elever som arbetar med spelmissbruk och matmissbruk. Stiftelsen heter Svenska Jellinekinstitutet (sji.se) efter Morton Jellinek som på 50-talet utvecklade en idé om att alkoholister kunde delas in i minst fem undergrupper beroende på hur de förhöll sig till alkoholen. Vi vill således lyfta fram betydelsen av god diagnostik för missbruk/beroende för att planera och ge varje person bästa möjliga behandling. Självklart finns det fler perspektiv som måste iakttas för bästa möjliga behandling, t ex använder vi de begrepp som är användbara i DSMIV, i Minnesotamodellen och i kognitiv terapi. SJI focuserar på praktiskt användbara metoder och kallar det perspektivet Matchningsmodellen.
Jag arbetar dels administrativt inom SJI och dels som samtalsterapeut.
Min utbildning består av en fil kand 1974 i sociologi, psykologi, samhällskunskap. Jag hade först målet att bli lärare men började arbeta inom personalområdet. Första arbetsplatsen var Stockholms skolförvaltnings personalavdelning, sedan biblioteksförvaltningen, därefter fem uppdrag som "P-chef att hyra" och till sist Södersjukhusets personalavdelning, där jag slutade 1997. Jag har således arbetat 23 år inom personalområdet. Jag har arbetat med rekrytering, personalutveckling och arbetsmiljöfrågor. Nu håller jag på att utöka och utveckla behandlingsverksamheten Rådgivarnas Beroendeklinik, framförallt måste jag förbättra markandsföringen av diagnostiken och den individuella behandlingen.
Men allt kostar pengar och det har jag mycket lite av. 10-20 procent blir kvar då omkostnader och avgifter är betalda! Min egen inkomst i handen blir således mycket låg.
Familj
Jag är ganska precis 50 år och är sedan 16 år gift med en fantastisk man, Lennart 55 år. Vi bor på Södermalm i Stockholm - idag utan barn men har var för sig två pojkar var i varsitt tidigare äktenskap. Alltså har vi fyra pojkar sammanlagt: Oskar 30 år i höst, Jocke 28 år i sommar, Erik just fyllda 23 år och Pelle som blir 21 år i maj. Oskar och Jocke är Lennarts och Erik och Pelle är mina. Lennarts föräldrar lever inte. Mina föräldrar är skilda sedan cirka 25 år och bor med varsin ny partner i Arvika respektive Ådalen. Pappa blir snart 80 år och mamma fyller 76 år i sommar. Jag har en bror, Olle, som bor med sin fru Gun och deras söner Hasse 10 år och Kalle 9 år i närheten av Enånger. De har även två döttrar, Mia 20 år och Sara 19 år.
Fritid
Vid sidan av arbetet har jag kompletteringsläst bl a på universitet pedagogik, adminstrativ teknik, personaladministration och psykologi. Därtill kommer kortare och längre kurser inom personalutvecklingsområdet.
Jag har också gått en utbildning för att ha certifikat för att arbeta med Myres-Briggs-typologi, MBTI, som är ett stöd för personer som behöver få ord på hur de hanterar sin tillvaro, tar beslut och ser på omgivningen. Jag går nu en treårig utbildning i nätverksarbete och familjeterapi. Kursdagarna är ungefär var annan fredag och utbildningsgruppen består till stor del av personer som arbetar inom psykiatrin.
Parallellt med arbetet har jag tidigare varit engagerad i scoutverksamheter, hållit studiecirklar i miljökunskap och självförtroendeträning för kvinnor samt sedan 1985 stöttat anhöriga till missbrukare. Jag har även suttit i några styrelser, t ex inom kyrkliga verksamheter. Därtill har jag ett gammalt, från mormor, ärvt hus som jag försökt sköta om - fast så mycket tid och pengar som det huset behöver har jag hittills inte haft.
Då jag var 22-32 år hade jag båt och åkte gärna skidor. Sådana lyxprylar är inte längre att tänka på.
TANKAR
Jag tycker att livet är bra för mig. Jag rår mig själv, är min egen chef. MEN, jag är mycket orolig för hur det ska bli för de som kommer efter. Min man har ju sex, snart sju, barnbarn och jag hoppas också på några framöver! Hur ska människor orka med? Alltfler går in i vägen, stressar och pressar sig tills de blir sjuka. Skolor, sjukvård, rättssystem, kommunikationer m m som var självklara för bara 15 år sedan tycks vara nästan helt borta. Dagligen hör jag/vi rapporter om stora brister snart sagt överallt. Hur kommer det sig att människorna i västvärlden som har allt och mer därtill då det gäller prylar inte har goda skolor, fungerande sjuk- och åldringsvård, problemfria tunnelbanor/pendeltåg, låg/nästan ingen brottslighet? Är vi för glada i teknisk utveckling? Är vi för egoistiska? Jag vill numera inte flyga då jag nu vet hur mycket bensin/olja som går åt och dess efter på ozonskiktet. Det är knappt jag vill åka bil. Jag blir orolig för alla mobiltelefoner som lär ge oss minnesbrister - fast jag har en själv som jag uppskattar mycket. Varför ska ekonomin styra så? Varför ska vissa tjäna lika mycket per månad som andra tjänar på 2-3 år? Är någon människas arbetsinsats värd mer än t ex 30000 i månadsinkomst? Varför bryr vi oss inte om AIDS/HIV som lär utplåna 70 % av Afrikas befolkning inom 20 år. Jag tror inte på förbud - men jag tror inte heller på fullständig frihet. Ingen människa kan tydligen se helheten och ta ansvar för helheten - för i så fall skulle vi haft kvar det som var bra och bara förbättrat det dåliga.
Jag tänker ofta på alla de kvinnor som fött barn och alla de kvinnor/män som uppfostrat barn som inte utvecklats till de människor de hade förmåga att bli. Barn som för att värdlen ser ut som den gör föds med handikapp, dör i förtid, utvecklar kriminalitet. Vem kan hjälpa? Politiska partier? Gud? Kan vi hjälpa varandra? HUR?
Några år senare
Jag leder fortfarande den ideella stiftelsen Svenska Jellinekinstitutet (SJI). Jag har sedan i våras trappat ner lite på arbetstiden, men de flesta dagar arbetar jag ändå mellan kl 9-19 och före kl 17 slutar jag aldrig. Även lördagarna blir det arbete fem-sex timmar. Jag älskar ju arbetet men ser hur lite effekt det blir trots stor insats. Jag har många medarbetare - ett 30-tal. Vi är alla mer eller mindre ideellt arbetande inom SJI. Men trots våra ansträngningar lyckas vi inte nå ut till alla som skulle behöva gå utbildningarna.
Det lider och dör alltför många av missbruk och beroende eftersom alltför få kan tillräckligt för att ge var och en bästa behandling. SJIs uppgift är att verka så att all behandling blir maximalt effektiv. Det innebär att den som söker hjälp för missbruk eller beroende ska bara behöva en behandling. Jag kallar det en 0-vision för behandling. Det behövs många olika behandlingsformer och det behövs bred och djup kunskap hos alla behandlare. Min vision är att den som söker hjälp ska behandlas så professionellt att han/hon kommer till för honom/henne rätt behandling från första början och således slipper ta återfall, fortsätta lida och i värsta fall dö i förtid.
Det är för att höja kunskaperna hos behandlarna som SJI finns
Idag har vi 220 elever på sju orter i Sverige. Vi har plats för dubbla antalet elever men är tydligen dåliga på reklam eftersom vi inte har fullt i alla grupper. Å andra sidan hör många av sig men kan inte gå utbildningen eftersom den inte ger rätt till studiemedel. Jag har skrivit till Utbildningsdepartementet men det muntliga beskedet är att sannolikt kommer andra utbildningar att prioriteras då utbildningsministern ska besluta om vilka som får rätt till CSN-stöd. Jag har svårt att "lobba" utan hoppas ju att min beskrivning av utbildningen och berömmet från de som går utbildningen ska tala för sig själv. Jag arbetar ju också med Rådgivarna i Sverige, där vi framförallt ger enskild missbruk- och beroendebehandling men också psykoterapi och familjeterapi. Många av medarbetarna från SJI har också uppdrag inom Rådgivarna. Vi har samarbetsavtal med Stockholms kommun och en del kranskommuner samt med några företagshälsovårdscentraler. Själv arbetar jag både med enskilda, par och familjer.
Föräldrakurser
I Rådgivarnas regi ger jag sedan några år föräldrakurser. Kursprogrammet heter Active Parenting. Föräldrarna går sex kvällar på kurs och läser hemma emellan träffarna. Jag tycker det är jätteroligt och föräldrarna intygar efter varje kurs hur stort stöd de fått genom kursen.
Familj
Jag fyller 53 år i december och har det bra i privatlivet. Jag är sams med såväl min man, mina barn, min mans barn och mina föräldrar. Inte heller med andra släktingar har jag något otalt. Problemet är att jag inte hinner träffa min mans åtta barnbarn så ofta som jag skulle vilja. Kanske vi kan rätta till det under hösten. Det är ju hans barnbarn men de är lika kära för mig. Jag är övertygad om att det är bra både för barnen, för deras farfar (min man) och mig samt förhoppningsvis för barnens föräldrar om vi hade mer kontakt.
Fritid
Jag gick färdigt familjeterapiutbildningen år 2000 och nu i höst har jag påbörjat en kognitiv psykoterapiutbildning. Just kognitiva tekniker är mycket användbara i samband med missbruk- och beroendebehandling och flera av mina medarbetare har redan den utbildningen. I övrigt planerar jag att börja motionera regelbundet. Jag väger för mycket, 98 kg och är 167 lång - det är för mycket. Jag har dock (än) inga sjukdomar av övervikten/fetman. Jag har svårt att ta mig tid för motion. Det finns roligare saker, t ex att arbeta, att läsa eller att umgås med andra. Jag läser en del, ser på TV, sköter sommarhusets trädgård och umgås med man och barn (och barnens vänner) på min fritid. Vi går ibland i kyrkan. Det blir Hammarbykyrkan i Skärmarbrink, Djurö kyrka vid sommarhuset eller Allhelgonakyrkan på Södermalm.
Tankar
Jag tycker fortfarande att jag har ett bra liv. Jag är i den bästa av åldrar tycker jag. Jag vet mina begränsningar och har accepterat dem, men jag vet också mina styrkor och kan vara glad över dem. Jag är tacksam över det jag har men oroas över allt jag skulle vilja ha möjlighet att göra för andra som inte har det lika bra som jag. Jag tycker det är bra att Kvinnor Utan Gränser startat sitt nätverk och några unga kvinnor som är med där känner jag, men jag har själv inte engagerat mig i nätverket. Jag tror att jag splittrar mig om jag gör det för då vill jag verka där och då hinner jag inte med det jag har åtagit mig redan. Jag behöver mer egen tid än jag gjorde förr. För tio år sedan ville jag jämt vara igång och ha mycket på gång. Det var tråkigt om ingen ringde mig, om inget var planerat för kommande vecka eller veckoslut. Nu känns det bara bra att slappa en hel söndag eller flera kvällar i rad. Är det så när man blir gammal eller är det bara jag som pausar lite i livet?!