Mitt namn är Katarina och jag är 29 år gammal. Jag vill gärna berätta om mitt liv som har gått framåt med en extrem otur. Jag har en wiplash-skada som styr hela mitt liv. Jag bor på landet i ett litet hus med min sambo och vår lilla hund. Vi bägge arbetar som bussförare. Men jag har dock pausat för att jag inte klarar ut yrkeslivet som bussförare så bra.
I december år 2000 så råkade jag ut för en fallolycka på arbetet
Då arbetade jag som servicepersonal på ett bussföretag. Medan jag tvättade golvet i en buss så fastnade jag i en list på översta trappsteget med skon och föll baklänges ut ifrån bussen. Det kändes som om kroppen var i flera bitar men det var inte så illa som det kändes för stunden. Jag insåg inte hur illa det skulle bli. Eftersom jag var ensam som skulle tanka och tvätta hela stadens bussar över julhelgen så ville jag inte vara sjuk. Det fanns inte tid för det helt enkelt. Jag arbetade på i 2 dagar tills jag inte kunde gå längre. Hela höften var stel och svanskotan kändes som ett svärd genom kroppen. Jag mådde endast bra när jag låg på mage. Jag blev sjukskriven i 2 veckor och då hade den värsta smärtan stillats.
Facket lade ner fallet direkt
Några månader efter så fick jag inte behålla arbetet längre utav olika anledningar. Först var det för att jag hade blivit långsam. När jag blandade in facket så var det för att jag var för kort för yrket. Facket lade ner fallet direkt.
Jag fick några andra arbeten efter detta men klarade inte av det för värken.
Jag bytte och bytte jobb hela tiden. Allt för att kunna klara mig på egen hand. Sommaren år 2002 så sprack hela min värld. Efter att jobbat i kassa i 2 månader så stelna nacken helt och jag fick en sprängande huvudvärk som frambringa illamående och yrsel. Jag uppsökte läkare och blev inte vänligt bemött. Han trodde inte på att jag var så dålig. Han började med att dra och slita i min nacke. När jag kom ut ifrån läkaren så satte jag mig ner på marken och störtgrät. Jag förmådde mig inte att ta mig hem.
Smärtan var olidlig. Jag blev i alla fall sjukskriven med motivering trötthet. Jag visste inte då att detta skulle hänga med resten av livet.
Bytte läkare
För när jag bytte läkare så trodde inte de heller på mig. Speciellt inte efter att stelheten försvunnit. Min värk syntes inte längre! Den läkare jag har idag har knappt undersökt mig utan kör bara med sitt nedlåtande snack om folk han känner som har det mycket värre och kan allt jobba ändå. Eller att jag är för ung för att vara sjuk! Eller att jag skulle behöva en spark i häcken för att kunna komma igång med egna lösningar till att bli frisk. Ja, jag har hört det mesta.
Men sen hörde jag om en ortopedspecialist i Helsingborg och han var riktigt bra. Jag berätta för honom om min otur med läkare och då skickade han ut brev både till honom och till Försäkringskassan. Bägge blundade.
Jag började att tjata om smärtrehab. Min läkare ville inte skicka mig dit.
Men jag gav mig ändå inte. För jag visste att de är så duktiga på smärtrehab så de skulle kunna hjälpa mig och sätta diagnos. För bara en diagnos och att någon tror på en är ju så befriande. Jag ringde dit själv och berättade om min läkare och de lovade att de skulle hjälpa mig. Jag fick ett datum för undersökning och min läkare skrev remiss. Då trodde jag att mitt liv skulle ändras till det bättre.
Min skada var inte godkänd
Men då kommer nästa bakslag. Jag får en varning ifrån FK att de skulle utförsäkra mig för att min skada var inte godkänd enligt deras försäkringsläkare. Efter att jag berättat detta för min läkare så vägrade han att fortsätta sjukskriva mig. Det hela blev som en chock! Var detta sant? Samtidigt blev jag sjuk i maginfluensa och kunde inte ta mig till Arbetsförmedlingen för att skriva in mig. Jag låg där med min värk, oro och stress. Så fort jag var frisk så skrev jag ju in mig på abf. Stämpla i nästan ett helt år då jag skulle helt plötsligt arbetsträna. Det gick inte så bra. Jag kom bara upp i 3 timmar om dagen. FK var inte nöjda och lade ner arbetsträningen. Så gick jag och stämpla igen. Konstigt att de inte var nöjda, för det var ju jag. Ingen lyssnade på mig.
Sen började en ny arbetsträning och det gick ännu värre för jag fick svåra smärtor. Blev sjukskriven igen. Men då damp det ner ännu ett brev ifrån FK. Pga att det hade gått 2 dagar mellan min sjukperiod och inskrivningen till abf så hade jag ingen rätt till sjukskrivning. Ännu en chock för mig.
Nu har de hittat ett nytt sätt
Nu har de inte utförsäkrat mig pga min sjukdom längre utan nu har de hittat ett nytt sätt. Efter några månader så fick jag arbete som bussförare. Jag upptäckte ganska snart att det inte var så bra. Men jag gjorde allt för att dölja mina besvär för ledningen. Min skada gör att jag alltid har en molande huvudvärk som stegrar utav nästan ingenting. Detta leder till att jag kräks och får problem med att se och höra. Och min ständiga yrsel gör att jag har svårt att koncentrera mig. Men jag kom på ett sätt att få det att fungera i nästan 3 månader. Jag hade med mig påsar som jag hängde på armstödet på förarstolen. Jag hade bruk för påsarna nästan varje dag.
Ingen ersättning
När jag väl kom in på smärtrehabs dagrehab så fick jag ingen ersättning. Och smärtrehab visste inte heller ut på mina problem. Det enda de kunde råda mig till var avslappningsstunder och rätt träning. Ja har verkligen försökt och det får mig inte att sluta stressa. Jag är spänd och stressad och har fruktansvärd panik! Tyvärr så gav inte smärtrehab mig något eftersom hjälpen kom försent. Jag kunde inte koncentrera mig längre på att få ett drägligare liv utan såg bara problem. Jag är alldeles för ung för att stå utanför samhället så här. Och jag som har varit så ordentlig så länge jag var frisk! Jag kan fortfarande inte förstå hur detta kunde hända.
Här står jag idag
Ja, här står jag idag. Ingen hjälp och utan pengar. Med värre värk än innan och en oerhörd ångest som följd. Och ingen provrörsbefruktning blev det heller. Jag kände att det inte var några goda förutsättningar för ett barn. Visst hade jag haft svårt för en graviditet men även om man är sjuk så behöver man lycka. Men så fel det blev. Med en mor som är både sjuk och nolltaxerad så finns inget hopp. FK går hårt och brutalt fram emot sjuka. Jag har lärt mig att vara sjuk är okej om man blir frisk fort. Men de som är sjuka en längre tid ska straffas. Jag går arbetslös nu och söker alla arbeten.
Jag hoppas att jag en dag ska kunna arbeta igen utan värk. men jag kommer aldrig få möjlighet nå upp dit utan professionell hjälp och försörjning.