Polen intresse
Redan i mitten av 1960-talet blev jag intresserad av Polen och började läsa polska på universitetet, först i Stockholm sedan i Lund.
Resan till Zielona Gora
Detta var en exklusiv hobby fram till 1981, då jag for ner med en hjälptransport till Zielona Gora i nordvästra Polen. Vi kom fram 12 december och bodde i den katolska prästgården, som låg mitt emot Solidaritets dåvarande högkvarter. Kl 21 på kvällen den 12 december gick jag tvärsöver gatan från Solidaritetskontoret till middagen i prästgården.
Luciadagen 1982
När jag vaknade nästa morgon, lade jag märke till en officer i uniform som kom upp och pratade med prästen.
-Sänder de en officer för att kolla lasten, tänkte jag för mig själv. När vi var här för en månad sedan räckte det ju med en vanlig milisman.
Kyrkoherden kom in och sade bara:
- Stan wojenny. Undantagstillstånd. På polska låter det värre - krigstillstånd.
Jag hann tänka: - Inte underligt. Solidaritet har gått för långt. Min nästa tanke var: - Hur skall vi ta oss härifrån?
Nu tog yrkesinstinkten över. Utan att tänka på faran störtade jag ut på gatan med min kamera. En trupp soldater marscherade på gatan men jag styrde min steg mot Solidarietskontoret, framför vilken en villrådig folkmassa samlats. Ingen visste något om vad som hänt ledarna som samlats till landskonferens i Gdansk. Senare skulle det visa sig att alla gripits. Ingen information trängde fram till Zielona Gora, eftersom poliser på natten trängt in och skurit av alla telefon och telexkablar. Ett hål i glasdörren vittande om deras verk.
Flykten tillbaka till Sverige
Snabbt packade vi ihop våra grejor och fick fatt på en mekaniker som reparerade den skraltiga lastbilen. Ett bud sändes efter honom - telefonerna fungerade inte.
Under tiden lyssnade vi på general Jaruzelski vars tal utsändes varje timme i radio. - En soldat har rena händer, minns jag att han sade. Talet avslutades med den polska nationalsången, en melodi som jag sedan i åratal skulle förknippa med Luciadagen i Polen 1981, när snön faller ljudlöst och människorna skyndar sig hem före utegångsförbudet, förstelnade av skräck.
Kyrkoherden talar om att han gömt Solidaritets tryckeri i kyrkans källare, dit ingen polis vågar sig.
En jämn ström människor kommer till prästgården för att be oss ta med oss brev till den fria världen. Den unga sekreteraren Alicja står i dörren och berättar att alla hennes kamrater på Solidaritetskontoret har gripits under natten.
-Mig släppte de därför att jag har småbarn, säger hon och brister i gråt.
Vi ger oss av och möter stridsvagnar i snöyran. Vägen vi tar är nämligen en av huvudvägarna i landet och går från Östersjökusten ner mot tjeckiska gränsen. 66 tanks räknar jag till. Vid ett vägskäl tar några av dem av mot Warszawa. Vid ett tillfälle åker vi efter en lastbil där några soldater hukar med runda vita märken, markörer, säger chauffören.
När vi kommit till färjeläget i Swinoujscie, höjer tullmsnnen bommen:
- Nu stänger jag Polen, säger han.
På färjan sitter många journalister och fotografer från hela Sydsverige.
I säkerhet
Hela dagen har jag levat i ett egendomligt lugn. Men när jag skall resa mig upp från bordet i färjans kafeteria, går det inte . Benen vägrar göra tjänst - de skakar för mycket.
Vad hände med mina unika bilder? Det visade sig att fotohandlarenb som jag bett stoppa in filmen i min nyinköpta fina kamera gjort det på ett felaktigt sätt. filemn hade inte matats fram och hela rullen var blank.
Och jag kunde inte gärna ringa till Jaruzelski och be honom ordna en repris på Luciadagens militärkupp.